Lördag hos mig och antagligen även hos dig, eller har det kanske blivit en annan dag, ibland snurrar de väldigt fort. Funderar ibland var dagarna tar vägen, bara fladdrar förbi likt en fjäril. När barnen var små hann jag aldrig fundera över sånt, det var bara fullt upp hela tiden. Fick ett råd en gång, lägg dig ner och titta på molnen tillsammans med barnen och låt tiden bara gå, lovar att de stunderna kommer vara de bästa.
Hur rätt hade inte den personen, men lyssnade jag?
Oftast tog "ska-bara-vardagen" över, men försökte hitta stunder för de små sakerna, låg i sängen och läste, bakade en kaka ihop, satt på en sten i skogen och bara lyssnade med liten matsäck. De minnesbilder får jag fram tydligast nu, inte då vi betalade dyra pengar för inträde någonstans.
Undrar så varför vi människor är så lättlurade, som tror att vi blir lyckligast med stora hissnande upplevelser? Klart vi behöver variation och vill ge våra små det bästa av allt, men om vi inte hejdar oss ibland kanske vi missar det som är något värt. Eller poff, så är de stora och gör upplevelser på egen hand!